Inte han igen..
Det är lustigt, för det var just såhär vår lektion började. När läraren lyckas träffa in alla rätt på varningslistan gör sig hela klassen redo för flykt. Allas kroppar spänns, man slutar andas. Sedan stänger han dörren, och då är det för sent. Man är fast.
Efter en timmes nonstop skrivande stormar klassen ut ur rummet. Ingen vill stanna längre än nödvändigt, jag förstår dem. Jag masserar försiktigt mitt vänster lillfinger som värker, och fyller på stift i blyertspennan. Sedan går jag. Jag går med förhoppningen att aldrig behöva komma tillbaka.
Men det måste jag förstås.
Linslusen jag..
"You can start whenever you are ready"
Jag kikar lite försiktigt på kameran, försöker lista ut om den ska attackera eller inte. När inget händer på tjugo sekunder beslutar jag mig för att lita på den, och slappnar av en aning. Jag hör mig själv prata, känner mina läppar röra sig, och ändå kan jag inte avgöra om det verkligen är jag. Jag hör mig själv säga massor av konstiga saker, skratta och fnissa ibland. Jag tror fortfarande inte på allvar att det är jag som pratar, men litar på min engelskalärare som nickar och ler. Det går tydligen bra.
Tiden går, Mr. Thompson nickar och ställer alla möjliga konstiga frågor.
Och så är jag klar. Jag har överlevt utan att göra bort mig fullständigt, jag är alltså ganska nöjd med min insats. Men så kommer dråpslaget.
"One last question Julia, is there any teacher that you like better than the others?"
Jag tvekar, vad svarar man på en sån fråga? Och så plötsligt hör jag min röst igen, jag försöker stoppa den, men jag kan inte,
"Well, Mr. Kellys lessions are always fun!"
Vad har jag gjort?! Alla HATAR Mr.Kellys lektioner, JAG hatar Mr. Kellys lektioner! Jag kommer mobbad för all framtid, folk kommer titta snett på mig, jag kommer bli utstött, utfryst.. Så minns jag att filmen inte är publicerad än. "Mr.Thompson, you wouldn't mind cutting off the last part, would you?"
"No problem, we've got material enough anyway"
Jag pustar ut, ingen ska få veta.
Men vänta nu, publicerade jag inte just det här på min blogg?
Söndag igen..
Surr surr, god morgon.
Jag sätter mig upp i sängen, ser mig omkring. Det är oroväckande ljust, det hörs slammer och prat nedifrån köket. Inte nu igen.
Med fasa vrider jag på huvudet för att titta på min väckarklocka. Och mycket riktigt, klockan är halv elva. Det verkar som om det inte kan slå fel. Är det söndag så vaknar jag halv elva. Det spelar ingen roll hur många som försöker väcka mig. Klockan är ändå halv elva.
Suck.
Jag hasar mig upp ur sängen, sätter mig vid skrivbordet och tittar trött in i mina egna ögon genom spegeln. Jag sträcker ut min hand, letar lite halvhjärtat. Där är den. Jag sliter åt mig borsten och börjar borsta mitt trassliga hår. När jag är klar går jag ned till de andra som har börjat äta lunch. Där sitter min mamma, bror och syster och tittat illmarigt på mig.
"Gomorron" säger min mamma muntert. "Du sov som en stock, så jag ville ju inte väcka dig" fortsätter hon.
Of course you didn't.
Röstuppringning
Jag har just upptäckt att min nya mobil har en inställning som heter röststyrning. Denna ska innebära att jag bara behöver trycka in en knapp och säga namnet på den jag vill ringa upp, så ringer telefonen upp automatiskt. Nyfiken och blond som jag är kan jag förstås inte vänta, jag måste prova nu.
"CARINA!" nästan skriker jag. Nu har hela bussen fått syn på mig, alla glor ogenerat. Äntligen! Nu hörs ett litet klick i mobilen, och en kvinnlig, alldeles för pretentiös röst pratar i mitt öra.
"Gör ditt val, Hem, Mobil eller Arbete."
"Hem" säger jag med tyst röst. "Tyvärr, otillåtet val" säger kvinnan i mitt öra.
"Hem!" upprepar jag. "HEM!" "HEEM!"
Nu får gubben bredvid mig nog. Han sliter åt sig mobilen och gastar i mikrofonen.
"HON VILL RINGA HEM FÖR HELVETE!"
Han kastar mobilen på mig och lämnar bussen. Kvar finns bara jag, och en skock chockade människor runt omring mig. Jag är så förvånad att jag inte får fram ett ord. Efter ett tag hör jag en tant bakom mig viska till sin väninna, "Jaa.. hon pratade ju ganska högt.."
Jag och min nitiska ridlärare..
Jag flyger genom luften, det susar i öronen.Det knäcker till i ryggen när jag når den översta bommen, huvudet slår i markbommen. Armarna som inte längre håller i tyglarna välter båda stöden och benen hamnar under hela rasket.
Jag öppnar ögonen. Mina blåa möter Mirres stora och svarta. Jag kan inte låta bli att fnissa till när jag ser hur nöjd han är. Öronen pekar rakt fram, och svansen står rakt ut. Hela hans sätt att röra sig visar på att han tycker att han är boss. Hans uppdrag är slutfört. Efter ett kort ärevarv runt i ridhuset återvänder han till mig, där jag ligger utslagen mitt bland bommar och bråte. Minna, min ridlärare, kommer fram mot mig. Hon skyndar inte, springer inte. Hon tittar bara på mig. Efter att ha konstaterat att jag inte är död säger hon;
"Vad fasiken håller du på med Julia?! Du kan inte låta honom göra så där!"
Hon låter precis som om det var mitt fel att Mirre tyckte att det var jätteroligt att lägga in ett extra minimini galopp-språng innan hindret, och kasta av mig på vägen.
"Upp igen! Och nu rider du på riktigt! Du kan inte bara fjanta runt så där!"
Jag testar försiktigt alla kroppsdelar. Fingrarna funkar, benen också. Ryggen knäcker lite, men annars är jag okej. Efter att ha lyft på de sex bommar som knockat mig skyndar jag fram till Mirre, som står och kikar under lugg på mig. När jag sitter upp märker jag direkt att han är på G. Han tänker försöka igen.
Vissa blir rädda när de ramlar av. Det läser man i böcker, tidningar och hör av kompisar. Jag blir inte rädd. Jag blir arg. Vad har han för rätt att bara kasta av mig, dumpa mig som en trasdocka. Jag tar tag i tyglarna, sätter hälarna i hans sidor och vispar till honom lite med spöt. Vi ska över hindret.
Mirre fattar motvilligt galopp, det är tydligt att han tycker att han har gjort mer än tillräckligt.
Det blir ett litet, fånigt skutt, men över kommer vi, och jag är riktigt nöjt med min insats.
Tills Minna kommer emot mig, hon öppnar munnen för att skälla, men jag hinner före.
"Okej, okej, jag ska göra om det."
Prao i en sardinburk.
Jag närmar mig djuraffären, men kommer så plötsligt ihåg att jag har hört skvallret gå i skolan, om att det är fullt ända in på vårterminen. Inget hopp där alltså.
Jag vänder snabbt på steget och går till Pallas konditori, Food Courten, barnpassningen (!) och pressbyrån. Nehe.
Hur svårt ska det vara att få tag i en prao-cp-plats?!
Jag tar trött bussen mot Hässelby, skriker bara lite på bussföraren och svär åt gubben som klagar på min stora, fula väska. När jag kommer fram är jag alltså rejält deppad.
Så när jag går där som bäst i regnet, så får jag en liten uppenbarelse. Kanske är det allt prat om kristendomen i skolan, men jag kan inte beskriva upplevelsen på ett bättre vis.
Framför mig har jag plötsligt fått syn på en stor, röd byggnad. Utanför ser jag tre småungar som turas om att kasta leksaksbilar på en vuxen. Gården består av en stor grön, gräsmatta, ett litet berg, en liiten lekstuga och en klätterställning.
Att jag inte tänkt på det förut!
Framför mig har jag mitt gamla dagis.
Jag närapå skuttar fram till grinden, slänger upp den och glömmer att stänga. Whatever.
När personalen ser mig skiner de upp.
"Nejmen är det inte Juuliiaa?! Va stor du har blivit!"
Tjugo minuter senare promenerar jag glatt ut genom den redan öppna grinden, med ett ifyllt Prao-papper hårt i handen.
Inga fler nycklar..
Mats kommer emot oss. Jag ser hans stora något överviktiga kroppsbyggnad torna upp sig på långt håll. Klassen börjar röra på sig, vissa samlar ihop sina grejjor, andra skrattar åt vikariens randiga byxor. Jag tillhör gruppen som samlar grejjor. Och vilka grejjor sen. Det är pärmen, samhällsboken, pennskrinet, skrivblocket, scienceboken och kalendern. Tillbehör: Nycklar, något-papper-som-jag-inte-vet-vad-det-står-på, två cd-skivor och en hårnål. Vem kan klandra mig för att jag inte märker att mina skåpsnycklar tyst glider ned på golvet.
Jag springer mot den öppna klassrumsdörren, hela klassen är inne. Jag kastar en blick tillbaka mot fönsterbrädan, nejdå, ingenting glömt. Jag slinker in och hinner just sätta mig tyst bredvid Paniz, innan Mats tar till orda.
"Ehh.. jaa asså ehh idae skae vie ehh.. skrivar.. ehh.. en skräckhistoria.. ehh... såe ni kaneju börja.. ehh.. "
Mats avslutar meningen med en plågsam min som vittnar om att det han just sagt var väldigt ansträngande att få ur sig. Han sätter sig trött ned och säger inte mer.
Hela klassen drar en gemensam suck. Skräckhistoria. Jaha.
Jag tillhör till 99% av gångerna till gruppen som alltid gör som läraren säger. Jag gör vad jag ska, och lite till om det är kul. Det är nu jag använder min lilla 1%:are. Jag vänder mig om, ser på Pep i bänken bredvid mig och lyssnar halvhjärtat på om hur något kändispar har döpt sina ungar till Rusty och Dusty. Snart är jag så gott som bortdomnad och hör bara ett svagt mummel om något TV-program.
"ehh.. jae asså nu får ni gåe.. ehh.."
Jag väcks plötsligt av Mats släpiga röst. Jag följer strömmen ut ur klassrummet mot nästa lektion, Engelska. Förmiddagen tycks aldrig ta slut.
"Paniz.. " viskar jag med panik i rösten.
Hon förstår direkt. "Näe Julia, inte nu igen!"
Jag slänger över alla saker på henne och springer upp för alla trappor mot administrationen.
Jag störtar in på Ms. Wardaus kontor, hon känner igen mig direkt. "Nej tyvärr, vi har inte fått in den" säger hon med ett irriterat, tillgjort leende innan jag hinner tillkännagöra varför jag är där. Det behövs inte, jag har varit där förut. Jag vänder på klacken och rusar mot vaktmästarens kontor istället. Jag möter honom på vägen. "Behöver du låna huvudnyckeln?" Jag nickar och tar snabbt emot nyckeln som går till vartenda skåp i hela skolan.
Plötsligt går allt i slow-motion. Jag ser mitt skåp på långt håll. Jag märker genast att något är fel. Min jacka hänger inte ut i underkanten som den borde och brukar. Jag springer de sista metrarna. Min mardröm besannas när jag öppnar skåpet.
Det är tomt.
Skåpen i vår skola är mycket underligt utformade. De ser ut som simhalls-skåp. Längs vänsterkanten finns två hyllor, till för att ställa böcker på. Jag är van vid att hela den kanten är täckt av min jacka.
Så är inte fallet den här gången.
Förbrytaren har varit vänlig nog att inte stjäla några av mina skolböcker, han eller hon har nöjt sig med handväskan och jackan. Jag får panik. Tillsammans utgjorde de där grejjorna ett värde på över 8.000 kronor. 1500 för jackan, 1000 för busskortet, 4000 för kameran, 1000 på mitt betalkort och 500 kontant i min plånbok. Plus värdet på sjäva väs´kan och nycklarna som låg i den.
Ohh shitt.
Paniken tar stryptag. Vad gör jag nu?
Jag springer runt på skolan, letar, gråter.
Jag går igenom alla toaletterna, och ska precis stänga dörren till den sista, när..
Nej men vänta nu lite..
på toalettsitsen står min väska, med mina tillhörigheter utspridda runt omkring den. Jag kan skymta något som kan vara husnycklar under en hög av ihopknycklade papper. Jag rusar lättad fram. Efter att ha konstaterat att allt konstigt nog verkar finnas kvar inser jag vad som saknas.
Jackan.
Förtvivlad springer jag upp till studierektorn, som kommer med mig ned.
Tillsammans går vi igenom över 200 skåp, innan mina kompisar kommer rusande mot mig. Vid det här laget är jag totalt slutkörd,
"Julia, Julia! Är inte det här din jacka?!"
Jag suckar och nickar.
Min lycka blir kortvarig. Studierektorn följer mig till vaktmästaren, som har aningen dåliga nyheter.
"Jaa, Julia.. som du vet så är du skyldig mig 100 kronor sedan innan, (shitt, jag hade hoppats att han hade glömt det:.! ) och det blir nu ytterligare 200 kronor för ny nyckel och låsbyte igen. Han betonar det sista ordet. Studierektorn harklar sig.
"Vi vill ha pengarna imorgon. Du kan gå nu."
Jag fnyser tyst, åhh, bara 300? Tog du ingen ränta?!
En frasande (bakåtvänd) klänning..
Jag och en av mina bästa kompisar Evelina (till höger) tillbringade en jättetrevlig eftermiddag i Solna Centrum igår. Vi gick runt lite, väl medvetna om att ingen av oss hade tagit med oss några pengar. Man kan ju alltid låtsas :)
När vi kom in på Salt fick vi båda två syn på två jättefina festklänningar framför oss. Förtjusta över priset (229.90) tog vi med oss varsin in på ett provrum.
Här ser ni resultatet. Om inte mitt samvete hade stoppat mig hade jag köpt den där klänningen. Det kanske jag gör ändå.. när jag får pengar! Notera att min kompis har satt klänningen bakofram, något vi inte märkte förrns långt senare :)
Sitt upp..! Nu kan ni sitta av igen..!
Jag öppnar försiktigt stalldörren, den är tung och stor.
När jag kommer in möts jag av fyra höga, gälla gnäggningar, de verkar komma från vänster. Jag tittar runt hörnet, och står plötsligt öga mot öga med en hyperblonderad tjej med vita ridbyxor och en mobil i högsta hugg. När hon pratar nästan skriker hon.
"Tjaa guummaaan! Guu va fiiinnaaa skkooor du haadee idaag!! Du bara mååste säga vart du har kööpt doom! Åh shitt, de kommer nån liten skitunge här, ja måste gå! Puss puss gumman!"
Hon ger mig ett värderande ögonkast och vänder sedan ryggen åt mig.
"Du ska ha Rose, hon står där borta" säger hon innan hon pular in ett nytt tuggumi en mun som redan är full. "Ni rider om fem minuter"
Fem minuter? Fem? Menar hon allvar?
Jag kastar mig in i sadelkammaren, slänger upp sadeln på ena armen, tränset på den andra och benskydden i munnen. Snabbt som attan kastar jag på hästen grejjorna och pustar sedan ut mot stallväggen. Jag klarade det. Trodde jag ja.
Framför mig har jag elva andra tjejer, lika nedlåtande som den första.
"E ru klar nu ellere?"
Jag suckar tyst och nickar.
Ridhuset är pyttelitet, max 40 meter på längden. Med tolv hästar och en ridlärare blir det ganska trångt.
"Idag blir det hoppning" tillkännager min nye ridlärare. Det går ett sus genom tjejerna, jag susar lite jag också för att försöka passa in. Mitt sus låter konstigt.
Ridläraren går in i mitten av volten, där hon sedan ställer upp ett hinder som är max 50 centimeter högt. Jag tror först att hon skojar, men ser sedan hur en av tjejerna framför mig snyftar till.
"Jaa, idag ska vi hoppa HÖGT flickor! Ni behöver inte vara rädda, det är bara att hålla i sig och så skutt så är ni över." säger ridläraren gravallvarligt. "Julia, du kan börja!"
Alla tjejerna tittar förväntansfulllt på mig. Jag samlar ihop tyglarna, fattar galopp och hoppar.
Allas blickar förändras, plötsligt ser de beundrande på mig. "Att du vågade" viskar tjejen bredvid mig.
Det löjligt låga hindret visar sig vara en riktig utmaning för tjejerna i min grupp. Efter fyra avramlingar och åtta vägran sänker ridläraren barmhärtigt hindret. Det liknar nu mest en tröskel, men tjejerna sjåpar sig och ojar sig över hindret. Ridläraren avslutar lektionen en minut senare. Jag har fått hoppa ett hinder.
Jippi! *Eh*
När vi kommer tillbaka till stallet omringas jag av små stalltjejer som har tittat på vår lektion. När jag har fixat färdigt med hästen följer de mig till dörren.
Även fast hästen jag red på var jättesöt, och att det alltid är roligt att få beröm, så vet jag plötsligt att jag aldrig ska återvända till det stallet.
Jag klarar mig bra på mitt gamla.
Med fötterna på jorden..
"G? Vaddå G?!" säger jag lite för högt. Alla glor. Min engelskalärare närmar sig försiktigt, "Jaa Julia, du kan ju inte vara bäst jämt och ständigt". Men hallå?! Fattar han ingenting? Jag vill vara bäst jämt och ständigt!
Jag tittar buttert ned på pappret, där ett stort G, så obarmhärtigt står. Jag kisar mot pappret, som för att upptäcka en bluff, men hittar inget. Katastrofen är ett faktum.
Min fläckfria rad av MVG har plötsligt spräckts, jag tittar på min kompis i bänken bakom för att be om lite stöd, men hon skakar bara på huvudet. "Rätt åt dig, Julia." Det värsta av allt är att jag vet att hon har rätt. Kanske var det bara bra att landa mig på jorden innan jag flög allt för långt. Jag suckar tungt.
Blå slash Vit
Jag började dagen med min röda Aspen-tröja, en tröja som jag verkligen älskar. Ändå kändes något fel. Vad kunde det vara? Jag kom faktist aldrig fram till ett svar. Jag visste bara att mitt klädval inte riktigt matchade mitt humör, något som jag raskt bestämde mig för att åtgärda. Jag grävde förtvivlat runt i garderoben efter något att ha på mig. Jag hittade inget. Något slokörad fick jag snällt sätta på min min röda aspen. Det fick duga. Jag kom in till stan, träffade mormor, vi åkte till globen.
Efter en trevlig eftermiddag, som bara innefattade ett felåk i tunnelbanan, var vi trötta och tänkte bege oss hem. Då får jag plötsligt en uppenbarelse. Framför mig ser jag ingången till Kappahl, där jag normalt sett aldrig handlar. Ändå är det något som drar in mig i butiken.
Glad som en sol lämnar jag butiken tjugo minuter senare. I min hand dinglar kassen med mitt fynd.
Inköpslista:
♥ Vit tröja med krage. [Swe 399 kr.]
♥ Blå kofta [Kappahl 199 kr.]
♥ Halsband med stenar [Wedins 100 kr.]
Om ni shoppar..
Tro mig, jag vet.
Den där tunga Söndagskänslan..
Det är något med Söndagar som jag inte klarar av.
Något som ger mig ångest när jag ska gå upp på morgonen.
Jag vet att allt jag har att se fram emot är en slö, godisätande dag,
som jag lika gärna kunde ha spenderat i med mina kompisar. Men det gör jag aldrig.
Mina söndagar brukar börjar oftast klockan halv elva, när jag går upp.
Efter en frukost bestående av toast och vatten brukar jag sätta mig vid datorn,
där jag sedan sitter i några timmar. Vaddå deprimerande?
Vid två-tiden brukar jag ta bussen in till stan, där mormor och morfar bor. Mormor
och jag går ofta ut, tar en fika, shoppar lite eller bara promenerar. Nu börjar Söndagen
bli värd att leva. Jag sover alltid över hos mormor och åker dagen efter till skolan.
Idag vaknade jag på morgonen, med den där tunga söndags-känslan i magen. Jag gick upp,
och kikade ut genom fönstret. Jag närapå gråter när jag ser att all min älskade snö är totalt borta.
Bortsmält. Jag hasar mig sakta ned till frukostbordet, där min barmhärtige pappa har lagt en toast
som är färdig att brännas. Jag värmer toasten, äter den och tittar sedan omkring mig. Vad att göra
nu?
Jag ringer till de fyra kompisar vars telefon-nummer jag kan utantill. Nehe, hon var visst och shoppade med sin syrra. Den andra är i Göteborg (?) och den tredje har inte vaknat än. Den sista är i Thailand, så henne ringer jag inte.
Trååkkiitt..
Jag hasar mig upp för trappan, slänger mig på sängen och tar fram en bok. Den här söndagen ska bli som alla andra.
Om ni stickar..
Så kommer dagens visdomsord:
"Om ni stickar på en buss, håll stickorna i styr. Peta absorlut inte gubben som sitter bredvid er i ögonen, detta kan orsaka.. ehh... obehag.."
Rosa slash Svart
Skulle jag ha den beiga koftan? Eller den svarta blusen?
Kanske skulle rent av ta jeanskjolen?
Sedan sneglade jag ut genom fönstret. Ojdå, det snöar.. hehe.
Jag rafsade fram mina cheap-monday-jeans och slängde på mig dem,
sedan hittade jag en tunn rosa tröja som jag var tvungen att stryka.
Ready to rule the world.
Eller? Jag vet att detta inte är ett av mina mest modemedvetna val, men så är det, när man tvingas upp klockan halv sju en lördagmorgon.
Inköpslista:
♥ Rosa tröja, [H&M 129 kr.]
♥ Svarta jeans [Cheap Monday 400 kr.]
Kraam på er alla!
Stinkande bussresor och små söta Scream-ungar.
Jag ser på min kompis som rullar runt på golvet, 12 år gammal, tydligen i tron att han är en boll. Min blick vandrar vidare till hans mamma, som högljutt diskuterar biverkningar av promenad-meditation, och min andra kompis, som sjunger högt och falskt i ett hörn. Plötsligt upptäcker jag att familjens hund har nappat tag i min tandskena, och tuggar högt med välbehag. Jag vänder mig om, bara för att stå ansikte mot ansikte med min kompis pappa, som skriker något om bergsvandring och tältning. Jag är omringad av galningar.
Dagen därpå kastar jag mig på första bästa buss ned till Stockholm, en resa som ska ta ca 3 ½ timme. Det tog 5. Självklart hamnar jag bredvid världens fetaste och mest illaluktande gubbe som sitter och smaskar feta chips hela vägen. Toppen.
Till råga på allt har min bok hamnat i väskan som ligger nära till hands i bussens bagageutrymme. Great.
Efter en lång, plågsam (och stinkande) resa anländer jag äntligen till Stockholm, där min pappa snällt väntar med en varm (godluktande) bil. Efter en snabb visit på min brorsas innebandy-match lämnas jag av hemma.
Himmelriket. Här finns min säng, min dator (!) och framförallt, inga galningar.
Jag loggar förnöjt in på msn, playahead och ringer några kompisar. När jag hittar lite choklad i en låda är lyckan gjord.
Min pappa och min bror kommer hem vid 5-tiden, och snart hörs ljudet av en stekpanna i bruk ute i köket.
Plötsligt ringer det på dörren. Vi rycker till alla tre. Vi väntar inte besök. Jag närmar mig dörren, öppnar den och tjuter till av förvåning när min blick faller på tre ca 1 meter långa scream-ungar.
Shitt, de e ju Halloween!
Det tar en sekund eller två innan jag inser att ungarna vil ha godis, och jag vänder mig om för att hämta den godispåse som vi inte köpt. Suck.
"Pappa, har vi nå godis hemma?" Jag tänker i mitt stilla sinne på chokladen som jag åt för en timme sen, och hoppas att pappa inte ska märka att den är borta.
"Äh, släng till dom en chipspåse var."
När jag stänger dörren efter de tre små förtjusta scream-ungarna hör jag ett rop utanför;
"Hörni, allihopa! Gå till de grön-vita huset där borta, man får skit-asa-mycket av dom!"
Bra pappa.
